Lennart Sjögren har en sĂ€rprĂ€glad och betydelsefull plats i den svenska samtidspoesin: i det pĂ„ en gĂ„ng korta och Ă€ndlösa spannet mellan biologi och myt, mellan slakthus och gudsförnimmelse har han konsekvent gestaltat vĂ„ra existentiella grundvillkor. I sina tidigare dikter skildrar han framför allt skoningslösheten i sĂ„vĂ€l djurens som mĂ€nniskornas vĂ€rld - ingen undgĂ„r den grymhet som tycks vara ett med sjĂ€lva livet. I hans senare dikter Ă€r ovissheten större, och en mjukare ton gör sig gĂ€llande. Genom hela hans författarskap finns naturen ocksĂ„ som en tillflykt: ljuset över mullen, de skira vĂ„rlöven pĂ„ trĂ€dens nyss kala grenar och sjöfĂ„glarnas flykt över havsytan. Han har dessutom en trygg förankring i ett gammalt bonde-Sverige. Sin fasta geografiska punkt har författarskapet pĂ„ Ăland, dĂ€r han bott större delen av sitt liv.
1980 samlade Lennart Sjögren ett urval av sina dikter i en volym med titeln Men ocksÄ denna skog. Dikter 1982-2004 tar vid dÀr den slutar och Àr ett rikt urval ur samtliga hans diktsamlingar sedan 1982. Den avslutas med ett tjugotal nyskrivna dikter under rubriken "En ljusare eld". Förord av Staffan Söderblom.